Lite skrik, skadar inte

Vår två-åring är trotsig-värre efter en längre vistelse hos mormor. Antagligen har hon fått göra lite som hon vill. Kanske inte helt ovanligt att mor och farföräldrar skämmer bort barnbarnen. Det här är dock i kategorin "mega". Jag skämdes när vi träffade övrig släkt och vänner nyligen. Föräldrarna ligger så klart närmast till hands att beskylla för icke bedrägligt beteende hos barn. Känner mig dock rätt oskyldig. Skulle aldrig acceptera så mycket som min övertoleranta mor.

 

Innan dottern åkte till mormor kunde hon somna själv i eget rum. Nu vill hon bli vaggad och sova i min säng. Hon kunde hämta sina nappar själv. Nu kan hon inte ens ta upp en tappad napp från golvet, utan att kräva att någon ska göra det åt henne. Om man vägrar blir det gnäll. Hon skriker efter bullar och kakor. Dessutom verkar hon ha fått smak på onyttigheter som hon inte tidigare kände till. Jag hoppas innerligt att jag inte ska behöva stå och skämmas inför kollegor när hon ska på sitt första tandläkarbesök nästa år också.

 

Tandborstningen är det dock inga problem med. Hon gapar glatt och kan själv påminna om att få tänderna borstade. Där får mormor tio poäng. Innan lillplutten reste till mormor hade hon en period där hon inte gapade, om jag inte sa att trollen skulle komma. Dessutom har lillstumpan avancerat duktigt vad gäller det svenska språket. Där har mormor ytterligare tio poäng. Bara att hon tog hand om sitt barnbarn under den långa tiden hon gjorde, är guld värt. Inte alla ställer upp så. Även om det var på mormors eget initiativ, var det tacksamt. Naturligtvis vill jag inte beskylla mormor för allt. Två-åringen är en bestämd liten dam. Mormor har uppenbarligen svårt att stå emot det och vill så klart vara "snäll".

 

Hur som helst, har lillskrutten haft en väldigt bra tid hos mormor. Nu väntar tuffare takter. Ändå bör man nog förstå frustrationen hos ett litet barn, att plötsligt inte få bekvämligheter och godsaker man en gång fått. Inte lätt när människor är olika. Jag tror dock att det bästa man kan göra för ett barn är att ge dem mycket kärlek, men absolut inte låta dem få övertaget. Aldrig någonsin. De har helt enkelt inte vad som krävs för att klara den rollen. Det som de själva är kapabla till att utföra, bör de göra. Det de inte har kapacitet till, ska man hjälpa dem med. Inget överdadderi och inget överförvänteri. De måste tas för vad dem är. Varken mer eller mindre. Barn är barn.

 

Många vill undvika barnskrik och ger då kanske barnet en godsak, för att det ska bli tyst. Jag tror inte att det är farligt om ett barn får skrika ibland. Så länge man kan urskilja manipulativt skrikande från ett grundläggande behovsskrik, är det säkert ingen fara. Det säger ju sig själv att barnet inte far illa av att det gnäller för att det inte får klättra upp för ett balkongräcke. Om det skriker av hunger är det något annat. Då blir det ju en form av barnmisshandel, om man inte agerar. Om man ger efter vid fel tillfälle, lär barnet sig att använda skrikandet som ett vapen och då blir det inte annat än odrägligt. En balans och sunt förnuft, tror jag sammanfattningsvis på.

 

 

 

Krönikan ovan är baserad på ett inlägg i min privata blogg.

 

 

 

Postat av Sofia Ekmark